Kvällen

Nu ligger Livia i sin säng, hon är tyst men hon sover inte än.
Vill tacka massa för kommentarerna jag fått på förra inlägget, så fint skrivet, började gråta när jag läste dom!
Jag är så oerhört känslig idag, börjar gråta för "ingenting", känslorna sitter lixom utanpå.
När jag gick där i snöstormen med Livia i famnen så gick det tusen tankar runt i huvudet.
Jag trodde jag skulle få åka ambulans med henne, jag trodde... nä vill inte ens skriva det!
Eller trodde å trodde, men tankarna tar ju en alltid till de värsta tänkbara!
Jag har inte fått bearbeta detta än ordentligt, jag har ringt å pratat med mamma och jag har skrivit av mig på bloggen.
Men lik förbannat så är tårarna nära å så har jag en klump i magen, tänk om... tänk om...
Man ska inte tänka så, men lik förbannat så tänker man så ibland, samma när jag fick ström genom kroppen här för nån vecka sen, tänk om jag haft Livia i famnen, tänk om jag hållt i öglan å tagit Livia i handen å hon i sin tur stod å lutade sig mot tvättmaskinen, tänk om... tänk om...
Jävla tankar!!! Jag HATAR er!!!
Jag skulle behövt tid å bearbeta detta nu på em/kvällen, bara ett tag, fått sitta i bilen å lyssna på musik å tänka, men det fick jag inte.
Får väl försöka lägga mig i ett bad när hon somnat å samla tankarna lite.
Springer dock å tittar till henne stup i ett å kollar så allt är bra å att hon andas, men det får bli ett kort bad.
Hon "nakenfisade" från kl 15-18:30 idag, men tycker inte utslagen ser bättre ut för de, snarare tvärt om :-/
Två ggr kom "anfallet" tillbaka, i samband med att hon hade kissat (hon kissade många fler ggr, men 2 av gångerna blev det så).
Då log jag, pratade glatt med henne å "låtsades som ingenting".
Berättade vad jag gjorde när jag torkade upp pölen osv osv.
Och sen när jag torkat klart så fick hon en bit papper å så hjälptes vi åt å "städa lite på golvet", det tyckte hon va kul och så glömde hon lixom bort å "andas konstigt".
Gjorde nog ont på det röda när kisset kom på det, så då lixom "tappade hon andan" eller nåt...
Men det är ju inte så det har varit de andra gångerna, då har hon ju inte haft ont.
Ja, nä, jag vet inte, svårt å veta när inte ens läkarna vet.
Men nu när de kom på kvällen så kunde jag ändå vara lite lugnare, eftersom jag vet att hon får luft!
Mammas hjärta, du är mitt allt, jag älskar dig mest, i hela universum, tvivla aldrig på det <3