"Andningsanfall", panik å tårar

Dagen började helt underbart, hon sov 19-06 sen fick hon lelle i sängen och så låg vi å halvslumrade å kramades massor till vi tillslut gick upp kl 07.
Hon va på strålande humör, som alltid, å vi pratade gosade, såg på barnprogram å åt frukost.
Sen bar det av till bvc för att prata om hennes "andningsanfall" eller va vi nu ska kalla det.
När det låter som om hon inte får luft å blir ledsen.
Tanken va att jag även skulle be läkaren kolla på hennes utslag oxå, men eftersom de såg så bra ut i morse så hoppade jag över det.
Efter bvc gick vi till Linda och Milo, vi fikade och pratade medans barnen åt och lekte.
Sen får Livia hicka, å jag hör på hennes andning att det börjar komma ett "anfall", hon tyr sig till mig och jag lyfter upp henne å försöker avbryta, genom att få henne å kolla på bilarna, fåglarna, men det fortsätter.
Då virar jag om henne i en filt, sätter på henne mössan å så går vi ut på deras balkong, eftersom de sagt att "frisk luft hjälper".
Men det funkade inte, hon bara grät å grät å "gjorde andingsljuden", inte varje andetag men ofta.
Linda kommer me overallen å jag kastar på henne den å sen springer jag (eller jag går snabbt, för jag är rädd att om jag springer så märker hon ännu mer att jag är orolig, men jag ville springa) med henne i snöstormen de ca 300 meterna till vårdcentralen.
Den korta biten kändes som 4 mil, de kändes som jag aldrig skulle komma fram, jag va livrädd.
När jag kommer dit ser jag barnläkaren genom fönstret å viftar åt henne, jag springer in, öppnar dörren å säger "snälla, hjälp mig, hon har ett anfall igen".
Livia va helt hysterisk å bara grät å grät.
Vi fick först gå in i ett vanligt undersökningsrum där de lyssnade på henne och sen tog dom oss till ett akutrum.
De mäter syresättningen i blodet och allt såg bra ut, sen känner jag att hon bajsat.
Vi tar av henne blöjan, synen som möter mig är hemsk.
Hon är återigen knallröd, som om inte det skulle va nog så blöder hon från ett sår på skinkan.
Bajset har alltså frätt sönder hennes hud där.
Hon måste ha bajsat under tiden anfallet höll på, och det är inget jag märker eftersom jag är fullt fokuserad på hennes andning.
Jag gör rent och tar upp henne, utan blöja, i famnen å lugnar ner henne, hon är så trött så hon slumrar mot min axel.
Då kommer mina tårar, jag kände mig som den sämsta mamman i världen, min dotter blöder.
Och dessutom, i paniken så springer jag ifrån hennes skor när vi skyndar oss från Linda, och jag sa till läkaren att det kändes som alla kollade på oss när vi kom precis som "Fy vilken dålig mamma, det är snöstorm å där bär hon flickan utan nåt annat än strumpor på fötterna".
Jag bara gråter, jag verkligen lider med Livia, det va ju inte konstigt att hon va ledsen.
Men eftersom hon till en början grät pga andningen så kopplade jag inte att hon kunde ha bajsat senare, eftersom jag trodde hon bara fick mer panik, att det va därför hon grät så mkt.
De lugnar mig å säger att jag inte ska tänka så.
När den manliga läkaren gått ut genom dörren så öppnar han den igen, lägger en hand på min axel å säger "Och du, de där tankarna om att du skulle vara en dålig mamma, de kan du slå undan direkt, för det ser alla här att du INTE är"
Det värmde, men jag kände mig ändå så.
Efter att Livia lugnat ner sig så får vi gå till bvc å sätta oss, Livia leker i väntrummet, gör andningsljuden 3 ggr till, utan att själv reagera.
Vi kommer in, barnläkaren kollar en extra gång på utslagen och jag får en ny tid, till sjuksköterskan T som vi går hos på bvc, på tors igen för att hålla koll så det inte blir värre.
De "lugnar" mig genom att säga att "När anfallen kommer, ta upp henne, gå runt, sjung mm och ta det lugnt, nu vet vi att hon får luft, å hon låter normal på lungor å hjärta"
De får säga det till mig ca 8 ggr innan jag vågar gå därifrån.
De säger även till mig att de inte tycker jag ska vara själv ikväll å inatt, eftersom jag är så tagen av detta.
Jag åker hem, ringer mamma å bara storgråter, sen ringer jag Micke, gråter ännu mer å ber honom komma å va me oss ikväll, så han kommer efter jobbet.
Livia somnade i bilen på väg hem från vc och lär nog sova ett bra tag nu.
Jag vet inte varför, ingen vet varför hon får dessa andningsanfall, kan vara "en undermedveten grej" hon gör, men nu vet jag iaf att hon FÅR luft, att hon INTE har svårt att andas när det händer, men det låter JÄVLIGT läskigt.
(Jag kallar det anfall eftersom jag inte har nåt bättre ord för det, det låter hemskt med anfall, men det är lättare än i skriva "När hon gör de där andningsljuden", hela tiden)
Dagen som började så underbart och så blev det så här...
Jag är helt förstörd, helt slut, jag ligger i Livias lekrum, på "leksängen" med alla gosedjuren å bara är.
Kände dock att jag behövde skriva av mig, men orkade inte sätta mig i soffan, så jag hämtade hit datorn.
Detta blev ett lååångt inlägg, men jag behövde som sagt verkligen skriva av mig...