Helt jävla sjukt vilken separationsångest jag har!!!!
Ett liv jag är van vid går till sin enda, ett liv där jag umgåtts med Livia i princip 24/7...
Och även när Livis gick tre dagar i veckan, 9-14 så fick vi både mysmorgnar och hela eftermiddagar på oss att umgås.
Och nu helt plötsligt så ska man ta hand om andras barn, nästan dubbelt så länge som jag får ta hand om mitt eget barn, det känns inge bra alls!!
Jag vet inte hur länge jag bölat nu, men NÅGON har iaf öppnat en vattenkran, MINST SAGT!!!
Vet att det känns jobbigast de första veckorna, innan man "kommer in i det", men ändå...
Vet att andra barn oxå går långa dagar på dagis, men mina dagar, med restider osv ligger på 9 och 10 timmar, och DET känns förjävligt!!!!!
Men tyvärr så är det ju så att man MÅSTE arbeta för att klara sig, räkningarna betalar inte sig själva, men det suger att mitt arbete ligger så långt hemifrån...
Men imorgon ska jag och Micke fnula på ett schema, för att försöka få ner Livias timmar på dagis, så mkt som möjligt, hoppas vi lyckas!
Är trött som faan, ledsen, har separationsångest, blir nog en tidig kväll ikväll...
Ska bara försöka orka se klart när AIK spöar skiten ur Hv!
Imorgon jobbar jag till 16:30, men Micke ska hämta Livis, mellan kl 15-16, så hennes dag imorgon blir inte lika lång och det känns bra för mitt mammahjärta!
Jag förstår att det känns jobbigt. Snart sitter jag själv i den sittsen. Usch. Barnen är ju våra liv... Jag lider med dig. <3
SvaraRadera