http://www.youtube.com/watch?v=9Hhq1FA8p0I
Sitter just nu och lyssnar på en låt, som en kompis la upp på Facebook.
Älskar denna låt, men den påminner om något hemsk som hände 1 juni 2009...
Det va datumet då jag förlorade min dåvarande svärfar...
Direkt när jag klickade igång den här låten, så kom tårarna.
Trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva, att se någon man tycker om, någon som är nära "släkt" sakta tyna bort.
Att hjälplös så bredvid och titta på, att inte kunna göra någonting för att hjälpa, att känna total maktlöshet.
Se någon tvingas försvinna, från det liv de älskar, från människorna denna man ville dela sitt liv med, att tvingas skiljas från det finaste vi har, kärleken och lyckan med livet.
Så ofattbart, så onödigt och så förbannat orättvist!!!!!
Små barn som precis börjat lära känna sin far, stora barn som inte vill sluta lära känna mer om sin far, vänner som inte vill skiljas från en livskamrat, ett ofött, efterlängtat barnbarn som aldrig hann träffa sin farfar...
Så stolt han var över att bli farfar, så mkt han längtade och tjatade om Livia.
SOM han kämpade för att kunna få vara kvar ett tag till, så att han skulle hinna träffa henne.
Men han förlorade kampen, och missade henne med ca 3 månader.
Han kämpade, hans slogs och han gav ALDRIG upp, och för allt det ska han ha heder!!!!!!
Den livsvilja han visade i stunder som skulle kunna få vem som helst att bara lägga sig ner och ge upp, den styrka och glädje han utstrålad även när loppet va kört va otrolig!
Jag minns på sjukhuset när vi alla fick beskedet vad det onda var som lagt beslag på din kropp.
Vi alla grät, inklusive du, och det var första gången jag såg dig våga visa rädsla, och det var då jag förstod att det var på allvar.
Men alla höll vi hoppet uppe, alla kämpade vi tillsammans!
Efter 1 år av kamp, somnade du in...
Du är älskad av många, men saknad av ännu fler!
Hoppas att du har det bra där du är nu <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar