Lite tankar om det som komma skall

Många vänner hör av sig till mig och frågar hur jag mår just nu, med tanke på att vi ska separera.
Och jag ger samma svar till alla, Jag mår riktigt bra faktiskt!
Och jag gör verkligen det, för på senare tid har nog både jag och Micke känt att det inte funkar.
Vi småtjafsar ofta, blir irriterade på varandra för skitsaker osv osv.
Men vi har skitkul tillsammans när vi gör saker, men det är på en kompisnivå, och det har det nog varit ett tag nu.
Vi skojar, busar å skojbråkar med varandra, men som sagt, mer som vänner än som ett par.
Vi började som vänner, växte ihop i kärlek,men gled ifrån varandra till vänner igen.
Men det är så klart att det inte var så här man trodde eller hoppades att det skulle bli, när man skaffade barn och köpte hus, men vi är lika på många sätt, men samtidigt SÅ olika.
Ibland slår mig tanken att det verkligen är över nu, många gånger har vi sagt det, han eller jag har dragit till en vän eller familjemedlem ett par dagar, sen rings vi, pratar å blir sams igen.
Men nu är det verkligen finito!
Och det känns så skönt, en sten som släppt från hjärtat, eftersom man så länge känt att det inte funkar, men man har lixom inte vågat ta det stora steget att lämna.
Men nu är steget taget, nu är det "Out in the open" och nu vet vi båda vart vi har varandra, vi är vänner!
Men samtidigt känns det lite konstigt vissa stunder, man hade ju ändå sett en framtid, med syskon till Livis, hus och en hel familj, lite läskigt att släppa allt det och skapa sin egen framtid.
Vi har ju ändå sovit tillsammans i över 3 år och umgåtts nästan varje dag...
Nu ska man vakna och somna utan honom, äta utan honom, kolla på tv utan honom osv osv.
Även om vi inte sover tillsammans nu så är han ju ändå under samma tak.
Händer det nåt så är han nära, om ni förstår vad jag menar.
Samtidigt ska det bli så skönt att få ha mitt EGET (och Livis så klart), det jag köper finns kvar, det jag plockar undan, stannar där, det jag... ja ni fattar säkert.
Jag får inreda Livias rum, precis som jag vill ha det och jag behöver inte oroa mig för att det ligger datorsladdar, korkar eller annat skit på golvet, som hon kan stoppa i munnen.
Jag kommer ju självklart sakna att ha någon här å prata med på kvällarna och så där, men samtidigt så är det ju inte så att han försvinner ur våra liv.
Vi har sagt det att han får komma hit å äta med oss, lägga Livis, stanna å kolla på film osv, vi kommer ju umgås, men ändå ha vårt eget, och det känns riktigt bra!!
Vi kommer umgås som vänner samtidigt som Livis får umgås med sin pappa.
Och som vi båda sa, att förut när man varit tillsammans med någon och det har tagit slut, så går man från att ena dagen ligga å mysa i soffan till nästa dag då man inte ens känner personen som sitter framför en.
Men så blir det ju inte nu, vi kommer ju vara en del av varandras liv åtminstone tills Livia är 18 år, och det är ju ett tag dit ;-)
Och är det menat att det ska vara VI, då blir det VI i framtiden, men inte just nu, just nu passar vi bara ihop som vänner.
Jag förlorade en kärlek, men vann än bästa vän- kan inte bli så mkt bättre i en separation =)