Ibland

Dagen bestod av fika, barnlek och massa prat hemma hos Terese och Wilton, med Susanne och William, trevligt!!
I bilen på väg hem så satt jag och tänkte lite:
Faan vad mitt liv har ändrats väldigt mkt på kort tid...
Vi va fyra, jag, Micke, Livia och Ozzy och sen poff, piff, paff, så var vi bara två, jag och Livia.
Det är skönt att inte ha nåt MÅSTE att åka hem till, ingen hund som måste ut, eller som är ensam hemma, som man får ångest över.
Inga promenader under tvång, ingen stress att vi ska möta en annan hund när man är ute och går.
Utan nu kan jag gå ut och gå med Livia när JAG vill, eller hon, hur långt eller kort jag vill.
Inga krav på lååångpromenader när regnet öset ner osv osv.
Men det är klart att man saknar sin stora, varma, underbara vän på fyra ben, det gör jag verkligen, JÄTTEMYCKET!!!
Och sen är man ju van att vara två "vuxna" hemma, att ha nån å prata med på kvällarna, att ha nån att hitta på nåt med.
Men nu sitter man här, ensam, på kvällarna, när Livis sover, och tittar på tv.
Det känns ganska skönt å bara få ha sitt eget, med Livia, bara få bestämma över mitt eget liv, men ibland, vissa stunder, så sköljer tankarna över en.
Va vad det som hände, varför blev det så här och varför är vi såna?
Jag ser på bilder, på när Livia va nyfödd, vi var så lyckliga och jag kommer verkligen ihåg hur man kände då, hur mkt vi älskade varandra.
Vart gick det fel, vart på vägen tappade vi respekten för varandra?
För inte kan man väl ha respekt för nån man sagt så elaka saker till, som vi gjort till varandra när vi bråkat.
Eller det är klart att vi respekterar varandra, men VARFÖR sa detta till varandra??
Varför kunde inte vi få va så där äckligt lyckliga å kära som vissa andra får vara?
Vi som ville ha ett helsyskon till Livia, vi som ville ha en hel, lycklig kärnfamilj, varför blev det inte så?!?!
Ser på vissa, tex min morbror å hans fru, dom har varit tillsammans i HUR många år som helst, har två barn, och är superlyckliga, tar fortfarande på varandra när de går förbi varandra, håller handen, sitter å håller om varandra och det bara lyser kärlek om dom.
Varför lyckas just dom, va har dom som inte vi hade, varför förtjänade inte vi å va så lyckliga för??
Äh, jag vet inte, men det är dessa tankar som sköljer över än ibland när man känner sig lite ensam.
Det är så lätt att tänka OM, när man sitter här själv...
Älska dig, det kommer jag nog alltid å göra, på ett eller annat sätt, och vem vet, kanske vi hittar tillbaka till varandra i framtiden, när vi båda mognat lite.
Men som sagt, det får tiden utvisa.
Skönt å skriva av sig lite...