Ibland när man verkligen sätter sig ner å tänker, så blir man lite ledsen.
Ledsen för att vår familj inte fick vara hel, ledsen över att man inte kunde hålla ihop den där kärnfamiljen som man sett i sina drömmar som liten.
Man kan inte låta bli att känna sig lite misslyckad...
Fingret där ringen satt, gapar tom, och av ren vana är jag där å försöker snurra ringen med fingrarna å den andra handen, precis som jag gjort i 2,5 år, flera gånger varje dag.
Men ringen sitter inte där längre, kvar finns bara ett vitt, ej solbrunt märke, som en påminnelse av vad vi en gång hade.
Varför kunde vi inte fortsätta att ha det bra å vara lyckliga i varandra, vad gick fel?
Hur kommer det sig att två människor som älskar varandra och som har varit kära, växer ihop till vänner?
Man ser glada, lyckliga familjer här och där, och undrar vad just dom har, varför just dom lyckades.
Vi vet båda att vi inte kan vara tillsammans just nu, eftersom kärleken inte finns där, men det är klart att man önskar att det var annorlunda.
Man önskar att vi kunde ha kvar, det vi en gång hade.
Men detta är ett måste, för att vi båda ska må bra (inklusive Livia)
Men ibland känns det lite tungt, för även om vi bor som kompisar och har gjort det ett tag, så kommer det ju ändå bli tomt.
Man är van att han är här, även om han sitter å spelar, eller kollar på tv, så vet man att han är här när man går och lägger sig, och det känns tryggt.
När Livia lär sig nåt nytt så har jag nån att dela det med direkt, om jag vill prata med nån så finns han här.
Men sen, sen måste jag ringa för att berätta.
För det mesta känns det bra, för det mest mår jag kanon och längtar tills att bo själv med Livis, men så kommer det stunder som dessa när man sätter sig ner och tänker.
Det som gör mest ont och är jobbigast, det är att jag känner mig misslyckad mot Livia, varför ska inte hon ha rätt att bo i en kärnfamilj, varför ska inte hon ha rätten till att ha mamma å pappa nära, ALLTID?!
Men som sagt, jag VET vi alla tre mår bäst av det här just nu, det är ett ont måste, så är det bara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar