Igår kom DU, trodde du skulle komma den vanliga tiden, men du kom ca 2 timmar senare.
Förut när du kommit hit och har druckit så har du haft med dig bubbelvatten men denna gång hade du med dig en öl, vilket bådade i att jag förstod att nåt inte va som det skulle...
Vi la oss i soffan, pussades och kramades lite...
Du började prata och säger åter igen att allt är jävligt jobbigt.
Du har sagt förut att du gillar mig väldigt mkt och att du bara gillar mig mer och mer och att detta är jobbigt, eftersom det ställer till det.
Ikväll förklarade du för mig att du tycker väldigt mkt om mig, och att jag är en tjej som du verkligen fallit för, och detta kommer från en kille som ALDRIG kan prata om känslor.
Orden satte sig rakt i hjärtat, eftersom jag vet hur svårt du har att öppna dig.
Men under dessa omständigheter, som jag inte kan uttala mig om, så är allt så komplicerat.
Du tycker om mig och vill inte att jag ska bli sårad.
Du säger att du VILL ses, men att du inte KAN, bara för att det kommer leda till att jag blir mer sårad.
Och jag VET att du menar det och att du har rätt, men ändå gör det så ont!!!!
Du sa detta för att jag skulle slippa bli sårad, du gjorde detta för att du inte vet vad du vill och du gjorde detta för att du vet att det vi gör är fel, men ändå hatar jag att du gjorde det.
Jag vet att du även gjorde det för din skull, innan du blev "för kär", för då hade allt blivit så komplicerat och du hade tvingats välja...
Önskar bara att du sagt det tidigare så de slapp göra så ont...
Jag hoppades ju ändå att du skulle valt MIN väg, att du valt mig, men har ändå förståelse för att du inte gjorde det.
Önskar bara att vår "sista" kväll inte hade varit så mysig, att du inte sagt att du tycker väldigt mkt om mig, att du fallit för mig, önskar att du inte kysste mig och kramade mig som du gjorde, för det gjorde det hela så MKT jobbigare.
Och det jobbigaste av allt var inte att jag va ledsen och att du tröstade MIG, utan det jobbigaste var att det kom tårar från DINA ögon, från killen som inte visar eller pratar om känslor.
Jag tvivlar inte på att det här var ett jobbigt beslut att ta, jag tvivlar inte på att du inte menade det du sa till mig, jag tvivlar inte på att det gjorde ont även i DITT hjärta, för jag VET att det gjorde det.
Men önskar bara att allt vore annorlunda, att din livssituation inte såg ut som den gör, då hade det varit så mkt lättare.
Det gör bara så sjukt jävla ont i mitt hjärta, att veta att två människor som tycker om varandra så jävla mkt som vi gör, och som klickar mellan, så otroligt mkt som det gör mellan oss, inte får och kan vara tillsammans.
Precis som du sa igår, att på bara några veckor har vi fått otroligt starka känslor för varandra, och det har gått väldigt fort.
Men det måste ju tyda på någonting, att det är nåt speciellt mellan oss...
Det jobbiga är att vi ena dagen gick i Mariefred, höll om varandra och pussades, och DU tog initiativen alla gångerna, och nästa kväll ligger man på soffan, kramas, kysser varandra och gråter, FAAN VA JOBBIGT!!!!
Men innerst inne visste jag kanske redan att denna saga var slut redan innan den hade börjat, med tanke på omständigheterna, men jag valde att blunda och bara njuta av tiden med dig.
För alla som säger att kärleken är blind har faan rätt.
Jag saknar dina sms, jag saknar dina samtal och jag saknar att du kommer hit på kvällarna, jag saknar allt detta och ändå har det inte ens gått ett dygn...
Men vad vet jag, detta var kanske lika bra, för hur ont det än gör så valde du att avsluta, innan vi gick "för djupt" bara för att du inte ville såra mig mer än nödvändigt.
Du hörde av dig imorse för att kolla hur jag mådde, och jag var ärlig.
De sista två messen du skickade ORKADE jag inte svara på, fanns inget mer att säga...
(Du skrev att du hoppas att jag fattar att du tycker detta är jobbigt som faan, och det tvivlar jag inte på att du tycker, men va faan tror du JAG tycker?!?!!?)
Det sjuka är att jag ändå tittar till mobilen hela tiden, för att se om du skickat nåt, VARFÖR gör jag så?!
Innerst inne hoppades jag att det skulle bli vi, och du sa saker som fick mig att känna att du kände samma.
Jag vet att du inte gav mig "falska förhoppningar" medvetet utan bara sa vad du kände, men vi visste nog båda att det skulle bli svårt.
Det jobbiga är bara att DU hörde av dig så ofta direkt när du vaknade (och man hör inte av sig till nån som man inte tänker på) , att det var DU som tog de första initiativen till närhet, att det var DU som fixade så du kunde komma ifrån så ofta som du faktiskt kunde, och eftersom du gjorde allt det så bekräftade du dina känslor, jag fick bekräftat att du tyckte om mig.
När du var här och vi låg på soffan och tittade på tv och kramades, så kunde du ligga i timmar, titta rakt in i mina ögon, smeka mig på kinden och bara le.
I dina ögon fanns lycka och kärlek, du sa att du blev glad att umgås med mig, VARFÖR kan vi då inte få fortsätta känna glädje och lycka?!?!
Du hittade på saker med mig som visade att du inte bara va ute efter en sak, eftersom vi kunde gå ut i skogen och gå tillsammans och bara prata och vi kunde gå runt i Mariefred, mysa och bara "vara" osv...
Det fick mig att inse att du faktiskt tycker om mig och det fick mig att hoppas på OSS.
Men det är ju som så att situationen vi hamnade i är "fucked up" och det hade blivit svårt.
Hade vi inte brutit nu så hade känslorna eskalerat ännu mer än de redan gjort på så kort tid, och flera hade blivit både arga och sårade, inte bara du och jag...
I en annan tid hade det kanske blivit underbart, men nu ser ditt liv ut som det gör och vem vet, kanske du kommer till insikt och inser vad du egentligen vill, kanske inte...
Men jag orkar inte vänta, jag orkar inte hoppas, även om jag innerst inne gör det.
Hjärtat säger "håll kvar", hjärnan säger "släpp honom" och bara framtiden får utvisa vilket jag kommer lyssna på...
Jag vill hata dig, men jag kan inte
Jag vill spy galla på dig, men jag tänker inte
Jag vill glömma och bara skita i dig, men det går inte
usch nu faller det några tårar på min kind......kram Carina
SvaraRadera