Är det inte det ena så är det det andra...

Idag på jobbet, så messade jag till HONOM, jag kunde inte hålla mig längre.
Skrev att jag saknade honom och att jag hoppades att allt va bra.
Han svarade och skrev att han saknat mig oxå.
Jag frågade lite frågor som jag behövde ha svar på och fick de svar jag ville ha.
Det visade sig att han inte bestämt sig än, att han fortfarande tvekade på vad han verkligen vill, plus att det inte va menat att jag skulle känna mig DUMPAD utan att han bara behövde lite tid för sig själv för att lättare kunna fundera på hur han vill ha sitt liv.
Vi messade mkt hela dagen och det lät som vi kommer träffas igen, inom inte allt för länge :-P
Men när nåt löser sig så strular nåt annat...
Micke och Livis va hemma här när jag kom hem, vi pratade lite och sen åkte Micke.
Livis duschar och sen går vi ut på en promenad.
Under promenaden så får jag ett mess, av "någon", ett mess som får mig att bli så sjukt orolig att jag måste ringa runt till folk för att få "hjälp".
Jag visste att det kunde va ett rop på hjälp, men när jag ringer upp denna människa så får jag inget svar, och tror då på det som står i messet.
Min och Lindas promenad som skulle bli trevlig blev bara stressig, eftersom mkt surrade i min skalle, oro, maktlöshet och viljan att vilja hjälp men inte kunna eller få...
Men efter mkt om och men så "löste" sig allt och jag fick hjälp av andra, skönt!
Linda och jag hann prata om mkt annat oxå under promenaden, men ändå låg tankarna och oron som en dimma i skallen.
Men nu får vi bara hoppas på det bästa, att allt löser sig för dig, och att du kommer tillbaka och blir dig själv igen.
Nu ska jag slappa i soffan efter en intensiv dag med mkt känslor, både positiva och jobbiga.
Läste även en blogg igår, en blogg jag önskar att jag inte hade behövt att läsa, men är ändå glad att jag gjorde det.
För tack vare det så fick jag reda på sanningen du dolt för mig...
Kommer alltid finnas här för dig, oavsätt om du vill det eller inte.

Saknar dig!

Igår låg jag och lyssnade på musik på mobilen och tänkte, innan jag skulle sova.
Låg samtidigt och läste några av våra sms som vi skickat till varandra.
Jobbigt som faan men ett ont måste, skönt att analysera och fundera, rensa skallen lite.
Tänkte på att det kändes jobbigt att vi inte hörts på så länge, vi som brukar höras varje dag...
Så kom jag på att (detta va igår, tisdag) vi faktiskt hördes på nationaldagen (i måndags), då du messade och frågade hur jag mådde.
Va tvungen att tänka efter ordentligt om det verkligen bara kunde vara en dag sen vi hördes, kändes så sjukt mycket längre sen...
Men jag antar att det är så det känns, när man är van att höras flera gånger varje dag, då räcker det med några timmar eller bara nån dag då man inte hörs, och så känns det som evigheter.
Jag analyserar och funderar, HELA tiden, känner mig inte närvarande på jobbet eller på kvällarna när Livis somnat, för då är mina tankar hos dig... hos OSS....
Jag går igenom allt du sagt, allt vi gjort, ditt kroppsspråk, ja ALLT och försöker hitta svar, men det går inte så bra...
Jag saknar dig så sjukt mkt och det gör så jävla ont, men men, inget att göra åt.
Det sjuka är, och jag försöker verkligen låta bli men kan inte, att jag tittar till mobilen HELA tiden.
Jag väntar och önskar ett samtal eller ett mess från dig, men inget kommer.
Jag hoppas att du trodde att jag skulle messa och höra av mig mkt, och nu när jag inte gör det så tycker du det blir tomt.
Jag hoppas att du oxå kollar din mobil hela tiden och undrar varför jag inte hör av mig, varför jag inte "ber dig komma tillbaka".
Antingen så tycker du att det känns tomt och tråkigt och att du saknar mig, eller så tycker du bara det är skönt att jag inte tjatar, men jag hoppas självklart på det första alternativet ;-)
Du har sagt att du behöver lite tid för dig själv, och då ska du får det oxå.
Vill du ha tag i mig, så vet du vart jag finns...

Jaja, hur som helst, idag åkte jag från jobbet 12:30 och åkte till Huddinge ögonmottagning för återkoll.
Vänster öga är ju fortfarande inte OK, men det har blivit bättre...
Det svar jag fick va att jag behöver starkare glasögon (de jag har nu är jättesvaga) och att det kan ta tid innan synnervsinflammationen försvinner.
Jag fick genomgå x antal tester och fick sen åka hem, åkte hem och hämtade vagnen och gick sen och hämtade Livis.
Vi stannade och lekte i lekparken och sen på vår uteplats.
Efter det gick vi in och åt middag och duschade och sen mötte vi upp Linda och Milo för en långpromenad på ca 2 timmar.
Det va riktigt skönt att få lätta sitt hjärta lite, analysera och bolla tankar med någon jag litar till 100 % på!!

Lite bilder

I sön åkte vi till Algot, Bricken och Åsa  när vi vaknat

Bus på studsmattan

Livia är 3 månader äldre än Bricken, men ändå kände hon sig "vuxen"
Här hjälper hon Bricken på med skorna =)

Det va lite svårt att cykla på gräset

Tjejerna spelar fot(??)boll

Sen gick vi och matade kaninerna

Och kollade på traktorn

Hand i hand gick vi tebax hem till familjen Nyman

Efter det åkte vi hem till Micke där vi blev kvar till kl 18
(Livis sov inget på hela dagen men däckade i bilen på väg hem)

Dockan får rida på Livis axlar

Måndag: Livis firade Svenska nationaldagen i Liverpools matchdress :-P

Åka lite karusell hann vi med oxå, i värmen

Jaha, då var denna saga slut...

Har mkt jag vill skriva just nu, men tyvärr kan jag inte skriva för mkt heller...
Igår kom DU, trodde du skulle komma den vanliga tiden, men du kom ca 2 timmar senare.
Förut när du kommit hit och har druckit så har du haft med dig bubbelvatten men denna gång hade du med dig en öl, vilket bådade i att jag förstod att nåt inte va som det skulle...
Vi la oss i soffan, pussades och kramades lite...
Du började prata och säger åter igen att allt är jävligt jobbigt.
Du har sagt förut att du gillar mig väldigt mkt och att du bara gillar mig mer och mer och att detta är jobbigt, eftersom det ställer till det.
Ikväll förklarade du för mig att du tycker väldigt mkt om mig, och att jag är en tjej som du verkligen fallit för, och detta kommer från en kille som ALDRIG kan prata om känslor.
Orden satte sig rakt i hjärtat, eftersom jag vet hur svårt du har att öppna dig.
Men under dessa omständigheter, som jag inte kan uttala mig om, så är allt så komplicerat.
Du tycker om mig och vill inte att jag ska bli sårad.
Du säger att du VILL ses, men att du inte KAN, bara för att det kommer leda till att jag blir mer sårad.
Och jag VET att du menar det och att du har rätt, men ändå gör det så ont!!!!
Du sa detta för att jag skulle slippa bli sårad, du gjorde detta för att du inte vet vad du vill och du gjorde detta för att du vet att det vi gör är fel, men ändå hatar jag att du gjorde det.
Jag vet att du även gjorde det för din skull, innan du blev "för kär", för då hade allt blivit så komplicerat och du hade tvingats välja...
Önskar bara att du sagt det tidigare så de slapp göra så ont...
Jag hoppades ju ändå att du skulle valt MIN väg, att du valt mig, men har ändå förståelse för att du inte gjorde det.
Önskar bara att vår "sista" kväll inte hade varit så mysig, att du inte sagt att du tycker väldigt mkt om mig, att du fallit för mig, önskar att du inte kysste mig och kramade mig som du gjorde, för det gjorde det hela så MKT jobbigare.
Och det jobbigaste av allt var inte att jag va ledsen och att du tröstade MIG, utan det jobbigaste var att det kom tårar från DINA ögon, från killen som inte visar eller pratar om känslor.
Jag tvivlar inte på att det här var ett jobbigt beslut att ta, jag tvivlar inte på att du inte menade det du sa till mig, jag tvivlar inte på att det gjorde ont även i DITT hjärta, för jag VET att det gjorde det.
Men önskar bara att allt vore annorlunda, att din livssituation inte såg ut som den gör, då hade det varit så mkt lättare.
Det gör bara så sjukt jävla ont i mitt hjärta, att veta att två människor som tycker om varandra så jävla mkt som vi gör, och som klickar mellan, så otroligt mkt som det gör mellan oss, inte får och kan vara tillsammans.
Precis som du sa igår, att på bara några veckor har vi fått otroligt starka känslor för varandra, och det har gått väldigt fort.
Men det måste ju tyda på någonting, att det är nåt speciellt mellan oss...
Det jobbiga är att vi ena dagen gick i Mariefred, höll om varandra och pussades, och DU tog initiativen alla gångerna, och nästa kväll ligger man på soffan, kramas, kysser varandra och gråter, FAAN VA JOBBIGT!!!!
Men innerst inne visste jag kanske redan att denna saga var slut redan innan den hade börjat, med tanke på omständigheterna, men jag valde att blunda och bara njuta av tiden med dig.
För alla som säger att kärleken är blind har faan rätt.
Jag saknar dina sms, jag saknar dina samtal och jag saknar att du kommer hit på kvällarna, jag saknar allt detta och ändå har det inte ens gått ett dygn...
Men vad vet jag, detta var kanske lika bra, för hur ont det än gör så valde du att avsluta, innan vi gick "för djupt" bara för att du inte ville såra mig mer än nödvändigt.
Du hörde av dig imorse för att kolla hur jag mådde, och jag var ärlig.
De sista två messen du skickade ORKADE jag inte svara på, fanns inget mer att säga...
(Du skrev att du hoppas att jag fattar att du tycker detta är jobbigt som faan, och det tvivlar jag inte på att du tycker, men va faan tror du JAG tycker?!?!!?)
Det sjuka är att jag ändå tittar till mobilen hela tiden, för att se om du skickat nåt, VARFÖR gör jag så?!
Innerst inne hoppades jag att det skulle bli vi, och du sa saker som fick mig att känna att du kände samma.
Jag vet att du inte gav mig "falska förhoppningar" medvetet utan bara sa vad du kände, men vi visste nog båda att det skulle bli svårt.
Det jobbiga är bara att DU hörde av dig så ofta direkt när du vaknade (och man hör inte av sig till nån som man inte tänker på) , att det var DU som tog de första initiativen till närhet, att det var DU som fixade så du kunde komma ifrån så ofta som du faktiskt kunde, och eftersom du gjorde allt det så bekräftade du dina känslor, jag fick bekräftat att du tyckte om mig.
När du var här och vi låg på soffan och tittade på tv och kramades, så kunde du ligga i timmar, titta rakt in i mina ögon, smeka mig på kinden och bara le.
I dina ögon fanns lycka och kärlek, du sa att du blev glad att umgås med mig, VARFÖR kan vi då inte få fortsätta känna glädje och lycka?!?!
Du hittade på saker med mig som visade att du inte bara va ute efter en sak, eftersom vi kunde gå ut i skogen och gå tillsammans och bara prata och vi kunde gå runt i Mariefred, mysa och bara "vara" osv...
Det fick mig att inse att du faktiskt tycker om mig och det fick mig att hoppas på OSS.
Men det är ju som så att situationen vi hamnade i är "fucked up" och det hade blivit svårt.
Hade vi inte brutit nu så hade känslorna eskalerat ännu mer än de redan gjort på så kort tid, och flera hade blivit både arga och sårade, inte bara du och jag...
I en annan tid hade det kanske blivit underbart, men nu ser ditt liv ut som det gör och vem vet, kanske du kommer till insikt och inser vad du egentligen vill, kanske inte...
Men jag orkar inte vänta, jag orkar inte hoppas, även om jag innerst inne gör det.
Hjärtat säger "håll kvar", hjärnan säger "släpp honom" och bara framtiden får utvisa vilket jag kommer lyssna på...

Jag vill hata dig, men jag kan inte
Jag vill spy galla på dig, men jag tänker inte
Jag vill glömma och bara skita i dig, men det går inte

Stekt gris och underbar värme!

Andra natten i egen säng, och denna gång rullade hon lite längre =)

Brände mig "lite" under fikat hemma hos Annika

Igår så va jag och lämnade Livis hos hennes farmor, efter det åkte jag ner en snabbis på stan.
Hittade några linnen och några kortbyxor.
Det räckte gott och väl med 15 min på stan, i den värmen, kan jag lova!
Ringde _ och mötte upp honom vid en badplats, vi pratade lite i solen.
Va sjukt kaffesugen så jag ringde upp Annika och tiggde till mig lite kaffe =)
Det blev fika, snack och en jävla massa sol, på deras altan/veranda.
I 3 timmar satt vi och stekte gris och sen åkte jag hem.
Hann nästan precis innanför dörren, så ringde Micke och frågade om jag skulle me till Goggos och käka.
Han hämtade upp mig, vi drog och käkade och pratade massor.
När jag kom hem så slappade jag lite innan det va dax att göra sig iordning inför kvällen.
Drog till Bralla och ölade, kollade på fotboll och snackade.
Micke, Pirre, Calle och Jimmy kom oxå dit, det va trevligt!
Idag va jag ganska seg när jag blev väckt av ett sms runt kl 9.
Men jag gjorde mig klar och sen kom _ och hämtade upp mig och vi begav oss iväg på en biltur.
Vi åkte till Gudsmedsmora, men där va det så kallt i vattnet.
Sen åkte vi till Åkersbadet, men där va det så mkt folk, och eftersom min bikini är gigantisk i omfånget för mig så hade jag med mig en vanlig BH att bada i och jag kände inte för att bada i det bland så mkt folk...
Så vi stannade bara där en liten stund och sen åkte vi till Mariefred, gick och kollade på båtar och satte oss på bryggan och snackade lite skit.
Jag va hemm runt kl 14:30 och åkte in och hämtade Livia 15:15.
Hon och jag åkte och åt på Goggos och sen va vi ute och lekte.
En mysig dag, minst sagt!

En MKT mysig torsdag

Livis ramlade ner från sängen en gång

Fika hos Terese, Wilton och Jimmy

Barnen lekte och fick besök av en kisse

En liten hejdå-puss

Och självklart en kram innan vi åkte hem

Mammas glada lilla busfrö <3

Natten gick kanon!!!
Hon sov ända till kl 01:30 då hon vaknade och va ledsen, då gick jag in och hämtade henne, så gick vi in till mig och sov vidare.
När vi vaknat så gjorde vi oss klara och drog till Terese, Wilton och Jimmy och hälsade på.
Vi va där mellan 10 och 14, vi grillade, gick en promenad, barnen lekte, fikade och självklart busade vi massor!
Efter det åkte vi ner till mamma och syrrorna och hälsade på en sväng.
Vi tog en promenix till affären, busade, åt middag, plus att grannen kom in med sitt barnbarn Scott, som är 2 månader äldre än Livis så de lekte lite.
Vi åkte hem runt kl 20 och nu ligger Livis och sover i sitt rum.
Jag ska hoppa in i en dusch, slappa lite och sen sova =)

En era går i graven

Igår hade de avslutning på skogsknopp/knytte på Livis dagis, och eftersom jag inte fick gå tidigare från jobbet så va mamma och Emma med Livis i skogen med resten av avd. Snigeln =)
Inatt sov Livis jättedåligt, det började när jag gick och la mig, runt kl 22:20 och det slutade runt kl 3:30.
Hon vaknade och va ledsen ca var 5:e-10:e minut och när hon väl slumrade så vaknade hon av minsta lilla, tex när jag flyttade på min kudde eller kliade mig på näsan...
Så ist för å ligga och stressa över att vi skulle upp 05:20, så bestämde jag mig för att vabba idag.
Jag hade klarat att åka till jobbet, men jag vill inte att Livis ska behöva gå till förskolan när hon sovit så få timmar.
Vi åkte till Ica Maxi och handlade lite, efter det hälsade vi på Sofie på Jackpot och sen åkte vi hem så Livis fick vila.
Under tiden hon vilade så passade jag på att laga middag och bleka min utväxt.
När hon sen vaknat så tog vi en promenad till faster, då jag hade klipptid hos henne kl 15.
Efter det så gick vi och matade ankorna och gick sen hem och lekte i lekparken och på baksidan.
Under protest gick vi in och åt middag och duschade, och sen blev det mys i soffan.
Idag la jag Livis i hennes rum, i hennes stora säng, i förhoppning att vi båda ska sova bättre, utan att väcka varandra under nätterna.
Förhoppningsvis går det kanon och vi båda vaknar utvilade.
Det är en stor era som går i graven, jag kommer säkert inte sova spec bra i början, eftersom jag är van att hon ligger i sin säng bredvid mig.
Det kommer kännas tomt, och jag kommer säkert gå upp och titta till henne flera ggr om natten.
Men i slutändan blir det nog kanon, hon är ju en stor tjej nu.
Det som är bra är att hennes säng är på golvet, så hon lätt kan ta sig upp om hon så vill.
Det hade nog inte gått lika bra om jag ställt in spjälsängen i rummet, eftersom hon då säkert skulle känt sig "inlåst".
Jag la henne i hennes säng, sa god natt och gick ut, och detta var för va 15 min sen, hon har inte gått upp en enda gång och hon är knäpptyst =)
Mammas duktiga, stora tjej <3